Snön den bara öser ner! 3 februari 2010

Precis så ja… Det slutar aldrig snöa. Det är små, små stunder av uppehåll innan det tar fart igen. Och det ÄR vackert. Men det är MYCKET! Jag har skottat händerna fulla av valkar och även om jag faktiskt gillar vintern skarpt, så är det aningen frustrerande att aldrig få vila från snöns tillhörande plikter…

I morse kantades de gotländska vägarna av avkörda bilar och jag gruvar mig lite för att stiga upp i ottan imorgon, just av den anledningen att lappvantarna yrde ner och blåsten redan hade börjat driva igen de stora vägarna när jag åkte hem från jobbet ikväll… Nå, bubblan är utrustad med nya vinterdäck, så det är bara att spotta i nävarna och ge sig ut… Skolskjutsarna är inställda, men vi tappra sjuksköterskor måste ju såklart ta oss fram för att utföra våra medborgerliga plikter!

En sak är iallafall säker… och det är att vi får en lång vinter i år. Det verkar inte som om det blir barmark på ön på länge, med tanke på de gigantiska drivor som ska tinas upp till dess. Och så har jag precis garanterat fortsatt påklädning med varma kläder, mössor och vantar i och med min resebokning upp till norr. Måste bara uppdatera vintergarderoben med riktigt varma kläder, jag fick nyss rapport om -26 grader… Brrrr!!!!

Men som jag längtar! Som alltid!

Vinterland 12 januari 2010

Jag är uppvuxen på nordliga breddgrader. Van med kalla vintrar, knarr under skorna, skridskoåkning och pjäxor på fötterna. Jag måhända inte uppskattade allt detta under de yngre åren av mitt liv och ibland undslapp till och med ett smärre jubelrop när utegympan under skoltiden ställdes in med anledning köldgräns passerad…

Men faktum är att jag har så otroligt många glada minnen från friluftsdagar i Måttsund, kvällar på skridskobanan på Hertsön och gnistrande dagar på hästryggen… Och varje vinter längtar jag hem. Hem till mitt norrbotten… hem till trettio minusgrader som det går att klä sig emot, till skillnad från den råa, snöfattiga verklighet som söderlivet oftast innebär.

Jag vill att Ebba ska få leka i snömassor, rulla otaliga snögubbar, vispa fram mängder av snöänglar och åka skidor, skridskor och skoter tills kinderna bränner av frisk luft och kyla. Jag vill att hon ska få ta del av allt det fantastiska som en riktig vinter för med sig. Därför är jag så glad att till och med Gotland berikats med en hel del snö i år! Jag håller alla tummar och hoppas att den ligger kvar ända tills vi landar i mitt vinterland i slutet av mars…

Tills dess ska här åkas bob, pulka och stjärtlapp!
Sen startar vi skotrarna

Kram på er!

Livstecken

Vi lever.
Vi mår bra.
Jag lovar att skriva mer.
Alldeles, alldeles snart!

Fordonsparken utökas… igen! 7 oktober 2009

I dryga två månader har hela familjen varit hänvisade till endast bubblan i fordonsparken. Den har tjänat sitt syfte mer än väl och fått slita hårt tungt lastad och frekvent använd, utan protester eller missöden. Huruvida är det uppenbart att livet på landet inte rimmar väl med bara en bil i garaget. Vi bor efter vägen som kommunaltrafiken glömde och således är det en hel del pusslande bakom att vardagen har gått ihop sedan vår fina gula lämnade oss.

Igår åkte jag till storstan. Grävde fram de dolda fordonskunskaperna sedan gymnasietiden och köpte en bil. Ja, Klas var givetvis inblandad i förberedelserna, men lite mallig är jag över att ha axlat ansvaret, slängt mig med termer om kamremsbyte, serviceintervall, bränsleförbrukning, inspekterat och testat hästkrafter. Så jag parkerade nyss en riktigt fin bil nere på bildäck. Snart rullar vi av hemma på ön, Golfen och jag

Ps. Bild kommer senare. Ds.

Märkt för livet 7 september 2009

Det handlar om en konstform, om färger, om bilder, om mönster, om hud. Det handlar om tatueringar. Något som alltid har fängslat mig, fångat min blick. Tilltalat mig. Ibland också förvånat mig och fått mig att ångra mig å någon annans räkning. Jag gjorde min första när jag var nyss fyllda 18 år. Min mor slet sitt hår, var allt annat än nöjd över mitt val och det tog lång tid innan hon ens ville titta på den fina lilla blå fjärilen på min ena skuldra.

Sedan kom ytterligare en dryga året senare, en liten tribal på ett inte så synligt ställe. Jag och min vän gjorde varsin, som en symbol för vår vänskap. Det var snart tolv år sedan. Den här gången har jag funderat länge. Övervägt, letat, inspirerats och tillslut bestämt mig. Denna gång med min mors godkännande och uppriktiga intresse.

En del av mig har blivit annorlunda. Mer färgstark. Mer iögonfallande. För all framtid. Jag är fortfarande jag. Samma Jenny. Lika vänlig och empatisk som sjuksköterska. Med samma inneboende värderingar, känslor och åsikter som innan. Även om jag vet att människor jag möter kommer att ha synpunkter. På gott och ont.

Det slutliga resultatet är inte en exakt spegelbild av tanken jag hade i mitt huvud. På ett sätt inte riktigt det jag tänkt mig, men på ett annat sätt bättre än jag kunnat föreställa mig. Det är en sak att tänka sig hur det kommer att bli, en annan att se det i spegeln, i ögonvrån, i bild. På riktigt. För evigt. Oavsett så är jag nöjd. Väldigt nöjd. Nu ska vi bara växa ihop igen, jag och min hud… Vänja oss vid varandra. Jag och mina eviga, vackra körsbärsblommor…